Rörelserelaterade tungvrickare ja muita liikkeellisiä kielitempauksia

– Om relationen mellan ordval och intention i den språk-entusiastiska dansarens arbete.
Eller; en essä, sammanfogad av frågor, påståenden, funderingar, allegorier, homonymer och synonymer.

Skribenten är magister i danskonst, arbetande som dansare, dans-skribent och danspedagog, inom scenkonstfältet på den ungefärliga gränsen mellan nutida danskonst och teaterkonst.

-En relativt flexibel relation till språkligt uttryck, därmed ord, ordval och deras samspel, kombinerat med rörelse, bygger in betydelse i mitt arbete som dansare. Ordval cirkulerar och blir till mening(ar) i rörelsegenererande scores och uppgiftsbaserad rörelse, samt under brainstorming och konstnärliga/ praktiska förhandlingar om arbetets natur. Som dansare sker mitt arbete ständigt i relation till ett språkligt och medvetet plan, även om själva dansen kan uppfattas utspelas i stumt kött, i en medveten och undermedveten mänsklig helhet, inom sakområden som flyr definitioner och bland innan-språkliga intryck och uttrycksformer. Personligen strävar jag att förhålla mig väldigt vaket och medvetet inför olika slag av mystik, det är säkert därför jag ofta kommer dragande med stråk av språk i min arbetsdag. I denna text vill jag titta lite närmare på relationen mellan ordval och intention i relation till rörelse. I texten motstår jag frestelsen att analysera allt för mycket, så funderingar varvas med inslag av dikt och scores, alternativt något som kunde vara scenanvisningar, ifall detta var ett manuskript. Det du läser är en essä, en kolumn, ett voiceover ljudspår för en hypotetisk dokumentär, samtidigt innehållande prototyper av scores för eventuella scenverk.

Eget språk, egenröst, första språk och andras-språk

– “Man ska inte märka ord!”
Jag är i lågstadieåldern och det som önskas är att jag inte ska fästa mig vid, och göra anmärkningar på, ord och hur de används. Viktigare är det att låta diskussionen rulla på och sträva till att förstå och bli förstådd på det stora hela. Detta är ett ytterst värdefullt råd som jag skulle komma att följa med vänlig beslutsamhet och alltid, utom då jag inte-. Förutsatt att det där med att förstå och bli förstådd var i ordning, väcktes lusten att gärna göra tvärtom.

En knäpp inre dialog och en kreativ vokabulär livar numera upp dagen, samtidigt som arbetsspråken glider in och ut ur varandra under arbete i olika kontext och grupper. Rörelse och språkligt tänkande översätts från ett till ett annat, i ett, kors och tvärs. Varje verk får även sin egen vokabulär allt efter det skapas. Verket och tekniskt utförande “talas fram” och utarbetas från tematiska ramar till något fysiskt och konkret som sker i stunden.

Jag har upplevt det som att samförstånd öppnar utrymme för språkliga kullerbyttor, lite liknande som att tillit mellan vänner öppnar upp för nya lager av humor. Friheten i att göra tvärtom och ändå bli sedd och förstådd är långlivad. Jag minns stunder av nyckfulla glimtar i ögonvrån, då den egna ordfantasin blandade om stavelser och ändelser eller en kullerbytta slogs bland syftande och uttal så det blev alldeles tokigt. Det har blivit många tröttroliga och nära på hysteriskt galna diskussioner kring diverse matbord, längs med åren. Precisa och till och med grammatikaliskt högtravande ordvitsar på ett språk, har sedan min barndom varvats med kvicktänkta eller klumpiga brister i ordförrådet, på andra språk. Strävan efter en språkligt exakt riktning har genomsyrat samtliga dessa och ibland har strapatsen lett till nyuppfunna egna ord eller grundliga felsägningar och oftast har situationen ändå fortsatt rulla på i ett välmenande tillräckligt samförstånd.

Senast idag har jag fått glädjas åt att nya arbetsord formas i, och formar, pågående nyskapande arbete med danskonst. Jag kan känna en stor tacksamhet över de knäppa meningar jag får uttala på fullaste allvar, för att de t.ex beskriver en rörelsesekvens eller namnger tanken bakom ett ögonblick på scenen. “Först knyter jag grodan och sen dyker jag efter min arm”, som ett banalt exempel. Hur ofta ges tillfälle till såna meningar?! Också totalt konstaterande: “Det jag nu ser är en människas ben.”

(Scenbyte/ Backdrop: I bakgrunden hörs ett sorl av diskussion kring det sk. stumma köttet, dess inneboende kunskap och det outtalade inom dans. Volymen stiger allt eftersom samtalet övergår till att handla om dansarens (hierarkiska) position och huruvida dansaren önskas vara en stum eller talför arbetsroll på scenen eller under arbetsprocessen, vilketdera i vilket sällskap. Kakofonin utmynnar i enstaka repliker, utspridda bland rörelse.)

Det är ju väldigt individuellt, tänker jag, vilka tankar som väcks när och var, hurdana impulser var och en förvaltar, angående att formulera sig i ord eller inte. Språk och ordval är både gemensamma och personliga till naturen, vi tolkar dem alla lite olika och lite liknande. Som dansare tar jag ständigt själv ställning till frågan om dansarens talförhet eller stumhet. Stumt kött innebär inte alltid en tyst arbetsroll som dansare, dessa är inte samma sak, inte synonymer. Vill själv-, liksom. Vilja göra, vilja veta och samarbeta, ibland vilja göra nytt, tvärtemot tidigare tillvägagångssätt. Språk medför här kanske systematik och möjliggör i all sin begränsade, konstruerade natur ett stråk av ordning: Vad kan uttryckas i ord, hur formar språket det vi tänker och upplever? Jag önskades låta bli att märka ord, jag önskar nu själv väcka intresse för uppmärksammandet av ord. Märk: ord!

(Scenbyte till: Diskussioner om den numera talföra dansaren, om tekniker för röstanvändning och för samarbete i grupp.)

(Parallell scen inleds och utspelas samtidigt: Dansfältet går mot kollektivbaserat arbete och horisontellt fördelad makt med genomskinlig informationsspridning inom arbetsgrupper. Hälsosamma gruppdynamiker, användning av redskap för att facilitera medvetna diskussioner och öppen kommunikation i arbetsvardagen brukas.)

Jag arbetar, läser, skriver och funderar på svenska, finska och engelska. Mina anteckningar, inre monologer och dialoger i arbete kan gå på ett språk i några minuter, för att sedan för mig nästan obemärkt glida över till ett annat språk. I arbetet med t.ex kollektivet KÖTT arbetar vi på lite liknande sätt helt konkret med flerspråkiga sk. köttdikter: ordkedjor som vandrar mellan språk och onomatopoesi, köttsliga ordval blandas med fysiska upptåg i scener där kroppens ljud blir till ett diktlandskap, bubblande av mer eller mindre dubbla budskap och köttsligt framvällande associationer!

Jag minns att det brukade vara långsamt och skakigt när jag använde finska. Jag kunde helt enkelt inte språket som barn och tonåring. Jag är uppvuxen i huvudstadsregionen och har nuförtiden en relativt flytande och mångsidig finska, men med all släkt och allt språkbruk placerat i det svensktalande österbotten och nyländska svenskspråkiga dagis, skolor och hobbyer som liten, växte jag upp med vokabulärt bakbundna händer, i de fall jag vistades på finskspråkiga språkbanor som t.ex bussar, butiker och allmänna platser och evenemang. Det gick långsamt framåt och många grodor och missförstånd senare står jag här idag.

(Tidshopp, scenbyte: Växande element av improvisation och icke-vetande områden vävs in via min dansutbildning och arbetets vardag. Scenkonstverkens dramaturgiska struktur och värderingsgrund skiftar och är fortgående föränderlig. Dansverk utarbetas och framställs som sjok av Scores. Den enskilda dansarens påverkan på scores eller svängrum inom ramarna för dessa varierar från verk till verk.)

Försöker jag konversera på ett språk jag inte behärskar måste jag stanna upp och avbryta mig själv i jakt på ord eller förståbara grammatiska val. Bristande ordförråd gör språket hackigt, tafatt och fattigt. Jag får språkliga skoskav i strävan att hålla tanken och budskapet rullande framåt. Jag vill byta språk, som jag skulle byta från joggingskor till rullskridskor till skidor till scooter för att komma framåt snabbare och snabbare- och så vill jag byta tillbaka till joggingskor när en ny skumpig terräng blir övermäktig för rullande hjul. Samtidigt lutar jag mig tillbaka på insikten att konversationspartnern knappast sitter och märker ord, utan att vi ömsesidigt strävar till att förstå varandra tillräckligt rätt.

Det är någonstans här som jag anar viktigheten och även det angeläget brådskande i behovet av klar, rätt riktad, intentionsenlig kommunikation: Jag upplever att kommunikationens potential förankras och förkroppsligas i empati, tillhörighet, samspel, samarbete, co-existing. Jag undrar ifall inte kommunikation minskar distansen mellan oss och gör att kontakten tätnar, samtidigt som den skapar utrymme och svängrum, paradoxalt nog. Kommunikation behöver ju inte automatiskt medföra konfluens eller att man blir överens, utan att man förstår, beaktar eller betraktar den andras budskap, perspektiv, ståndpunkt. Genom kommunikation kommer vi varandra och oss själva närmare. Samtidigt skapas utrymme, hoppas jag, då ett flertal perspektiv kan existera sida vid sida och informera varandra utan att utplånas eller drivas bort av varandra.

Hoppas, hoppare, hopp, -vidare (Hopp, ett hopp, hoppet, Hoppa, hoppade, har/hade hoppat, Hoppas, hoppades, har/hade hoppats, Hoppare, en hoppare, hopparen, Huppare, en huppare, yksi huppari, En hoppar i-.

Ibland följer jag nyfiket med hur vi som konstnärer verkar kunna tala fram det egna eller det gemensamma arbetet. Det är en konst och en bragd i sig, att inom arbetsgruppen kunna instruera, vägleda, erbjuda och lirka fram det man letar efter med hjälp av ord. Förmågan att hitta ord för det en behöver eller gör och det som vi som arbetsgrupp inte visste att fanns alldeles runt hörnet, är ett kunnande och vetande som är både allmänt mänskligt och specifikt, relevant för konstskapande. Vetande och icke-vetande blandas på ett spännande sätt.

Fråga, prova, tala, uttryck, undra, erbjud, påstå, repetera, föreslå och medge. Lyssna. Fråga. Prova. Tala… Kommunicera.

Vad är tillräcklig information för att bevara förmåga till handling och val i stunden, i det kontext som nu är aktuellt, i min pågående situation? Hur skaffar jag mig denna information? Vad är ett gynnande icke-vetande och när är ett (hurdant) vetande att föredra? Vilka oföränderliga tumregler och milstolpar kan jag som dansare ha med mig från kontext till kontext, i olika arbetsgrupper och även i arbete ur olika positioner? Hur översätter jag, i mitt eget kött, till egna ord, för att strukturera mina egna göromål och upplevelser som dansare? Hur skapar jag (i) min omgivning, i pågående kontext? Hur når/ går/ spår jag fram i mitt arbete? Hur riktar jag min nyfikenhet, med hjälp av ord?

Jag hoppar vidare och landar i det här med kontext. I vissa situationer är något lite mer eller mindre rätt än alternativen, olika tillvägagångssätt är mer eller mindre önskvärda. Jag tänker här ducka för tillfället att dyka in i en djupgående dissekering av dikotomin rätt och fel, men jag tänker att urtida spöken från denna realm nog får sitta kvar i takåsen och lyssna, medan jag utarbetar resten av mina tankar om ordval i relation till rörelsens intention. Spöken ur tankebubblan rätt/ fel får sitta med, jag kan ana dem ur ögonvrån, de vibrerar av entusiasm och ibland av rykande frustration då de blir provocerade. Jag låter dem hållas och skakas, omskakas och bestörtas, i väntan på att de ska störta ner från sina gamla dammiga pekpinnar av rätt och fel, trilla av pinn och störta ner från pokalstinna hyllor i någons glasvitrin. De ska rulla ner och landa någonstans i dagens kontext.

Av flera orsaker har jag anammat att icke-vetande är ett bra område att vistas på som konstnär. Det är önskvärt, på samma sätt som att det är bra att testa sina gränser, utvecklas, gå utanför sin bekvämlighetszon. Utveckling och icke-vetande på intågande! Ibland jobbigt men ofta värt besväret! Skoskav och snårig terräng, men jag hoppar framåt! När är ett (hurdant) vetande att föredra?

Jag landar i kontext, igen. I vissa situationer är något lite mer rätt än alternativen, dvs. några alternativ är lite mer, eller mindre, önskvärda (för vem!). Att veta något kan verka vara något kognitivt. Att behärska helheter och detaljer kan utöver ett kognitivt kunnande även vara ett kroppsligt tilltagande, tänker jag (knappast bara jag). Jag ser det som att att veta något kan vara kroppsligt. Kroppen vet, är en av mina många övertygelser som dansare. Kroppens vetande kan förankra rörelse med hjälp av intentionen, som jag här föreställer mig vara en kognitivt utstakad riktning som ibland kan inramas av just ordval.

Scanna in kroppen under olika stunder på dagen. Speciellt då du har det bekvämt, helt vanligt, till och med tråkigt men inte dåligt, riktigt bra, tillräckligt bra. Hur känns det? Hur känns det på huden? Hur känns det precis under huden? Hur känns det i muskler och leder? Hur känns det i inälvor, så långt det nu är möjligt att känna dessa eller föreställa sig känna dessa. Hur känns det inne i huvudet och lungorna, hurdant är ditt synfält? Känner du ytan under dina fotsulor? Hur känns det framför ryggraden, inuti kroppen? Låna lite från meditation och Mindfulness, förankra dig i din omgivning via sinnen och nämn högt: något du känner, något du ser, något du hör, något du doftar, något du smakar. Lägg märke till hur din ryggrad slingrar sig upp ända från nedre delen av bäckenskålen upp mellan öronen. Lägg märke till det som är vanligt, ofta, obemärkt pågående. Kan du leta dig fram till dessa förnimmelser, och återskapa dem även i en senare stund, när du är nervös eller mycket står på spel? “Gå helt vanligt”, sade fysioterapeuten. Jag strävar här efter att fråga fram en medvetenhet och kroppslig förankring, om hur och vad som görs när dagen, samspelet, rörelsen eller språket flyter på och fungerar. Vad är vanligt? Vad är vanligt för dig och hur känns det? Hur känner du igen det? Hur utför du det vanliga på ett vanligt sätt, igen, again, taas?

Översättande praxis

Det var tidigare tal om hur det dansande arbetet översätts till och mellan olika språk. Hur går det egentligen till, och hur snabbt eller relativt långsamt går det till, då vi översätter våra upplevelser och intentioner i ord? Vad är det som händer om och om igen när dansaren, ur sitt stumma kött börjar tala, utreda, sjunga, stamma eller svamla fram (i) sitt arbete? Vad allt kan hända och sättas i rullning?

Bare with me, move with it: Följande översättningar strävar inte efter felfria översättningar utan frisläppta och lösryckta associationer. Gör gärna egna, från dessa och andra ord! Allt räknas: det som låter lika är plötsligt likvärdigt med verklig etymologi, flerspråkliga kunskaper, onomatopoesi. Med vilda associationshopp och språkliga åsnebryggor går jag sjumilakliv genom ett sagoland av språkliga kullerbyttor där allt kan hända och vad som helst ännu kan betyda allt. Välj vilket ord som helst ur din vardag, vrid och vänd på det som om det vore en rubikskub, en pastadeg, eller en kortlek som ska blandas. Orden kan bytas ut och lekas med enligt eget tycke. Skapa scores som kan återkommas till, senare, igen.

Igen.               Again.                    Taas.

= i-gen: i, gen, geenissä, in your dna, as part of your world, lihasmuistissa, jag associerar till hur något sitter i ryggraden, också lite till den lilla sjöjungfruns I want song (Part of your World).

= a-gain: en erövring eller vinst. Ett framsteg, yksi tai jokin erävoitto, hyöty, saavutus, kertymä. Hur manifesterar sig dessa i det livliga köttets uttryck?

= Taas:   …            …             (varför är finskan än idag, mer än 20 år efter att jag inte kunde någon finska alls och spände mig något otroligt inför skolstarten, varför är finskan än idag ibland och igen så motvillig att samarbeta? Tanketystnad. Taas!) …Kanske… Ta’as, takanas’, bakom ditt dig. Behind you. To put something behind you. Put something behind you. Lämna det bakom dig, vad finns bakom ditt dig? Minkä takana seisot? Minkä takia seisot?

Kan man kalla alla dessa alternativ för konstnärliga översättningar? Kan vi nå fram till rörelse genom att hejvilt leka med ord så här? Kan vi dansa dessa nu? Kan vi dansa dem, igen? Fortsättning följer.

Ordvalens inverkan på intentionen och intentionens inverkan på ordval.

För mig finns nyckeln till uttryck (konstnärligt eller kommunikativt) nånstans i sambandet mellan medvetenhet inom kroppsligt varande, rörelse, ordval och intention. Säg och sätt i rörelse det du menar och lyssna på vad som faktiskt sägs, lägg märke till vad som sker. Märk ord, sprätta upp språkbruk och bena ut benämningar. Sedan kan val gällande uttryck, stil och tolkning variera enligt smak och kontext.

Ett slingrande språkbruk kan väcka nya förnimmelser på ett kraftfullt sätt, och viss förvirring är inget man behöver oroa sig över och ha bråttom bort från, tycker jag. Icke-vetande i antågande! Jobbigt men värt besväret! Vi människor behöver ju inte endast vara tydliga. Vi behöver också utrymme att vara otydliga, grumliga, famlande och gåtfulla, motsägelsefulla och paradoxala. Vi behöver kunna säga fler saker på en och samma gång och få tala i flera meningar utan att ändå egentligen få något sagt. Samtidigt: kan klart koncentrerade intentioner och tydlig kommunikation förankra oss? I vissa situationer är ju något mer, eller mindre, önskvärt än alternativen. Hur navigera mellan (vems) önskat och oönskat, vetande och icke-vetande? Hur växla mellan lager av kognitivt och kroppsligt vetande?

I kommunikation inom arbetsgrupper (eller vilka slags mänskliga förhållanden som helst egentligen), behöver man effektivt kunna tala om arbetet, mitt i pågående arbete. Hur talar och skriver du ur arbetet, ur köttet, ur och utgående från det egna perspektivet?

Förankrande ordval

Olika ordval hjälper mig i den process där dansverket ännu framställs och utarbetas. De kan vara mentala verb, beskriva en dynamik eller de kan även hjälpa mig orientera mig själv bland intryck och uttryck, mellan olika versioner av vetande och register av varande. Hur arbetsgruppen talar sinsemellan och uttrycker instruktioner eller beskriver önskemål påverkar scenkonstnärens inre dialog. Detta inre tal och den verkspecifika vokabulären sipprar sedan ut genom kroppen under pågående föreställning i konkreta och fysiska tilltaganden. Inre dialog, kedjor av förnimmelser och rörelsespår övas in samtidigt, med eller utan ramar för improvisation, under repetition.

Olika ord, instruktioner, men även bemötande, beröring och andra sinnesförnimmelser samspelar i det somatosensoriska nervsystemet (Anahana Wellness inc. 2022, även Burakoff 2023.). Sinnesupplevelser kombineras i olika hjärnområdens mikrokretsar och denna multisensoriska integrering processeras till bl.a minnen och medveten rörelse, men även reflexer. Forskning pågår i syftet att förstå hur just ord och känslor påverkar dessa processer, samt hur vi medvetet kan modifiera dem genom uttryck. “Att tala förändrar kopplingarna i hjärnan”, menar Paolo Medini, doktor i neurobiologi (Mannberg-Zackari, 2015.). Min tanke går till hur olika kroppsställningar, bemötande och fysiska tilltaganden hänger samman med det mentala tillståndet och tvärtom, i en ständigt pågående av-och-an rörelse. Med intention kan denna pendelbana alltså riktas, artikuleras. Ordval kan rama in intentionen, rikta den och göra ett helhetligt kroppsligt gåromål möjligt att minnas, att återkomma till, att göra om- och- igen.

Specificiteten i rörelsen och kroppens omedelbara situation påverkar alltså varandra. Den inre dialogen samverkar med dessa, den gestaltar och bebor rörelsen. En tanke väcks: Om den inre dialogen så starkt påverkar den undertext eller den riktning som blir den gestalt som uttrycks till publiken, har inte då det sätt på vilket (hur) scenkonstnären talar till sig själv en större betydelse för helheten och uttrycket än vad hen säger till publiken? Å andra sidan, det jag säger högt inom arbetsgruppen kan ha åtminstone minst lika stor inverkan på det pågående arbetet och det slutgiltiga verket som det jag säger till mig själv.

I samband med dans kan orden glida in i absurda eller abstrakta ordval och fraser, de håller sig inte nödvändigtvis bland listor av skådespelbara verb (se t.ex Weston, 1999) eller klara instruktioner. Språkanvändning inom danskonst är bråddjup, tänker jag. Man når överrumplande snabbt ner till skikt av paradoxer, mångbottnad subtext, samexisterande dubbelbetydelser och absurda associationer. Den inre dialogen sipprar ut som reaktiv motorik i gester och rörelser, kroppsenergi och närvaro. En associativ inre dialog både förankrar mitt dansararbete och fungerar som någon slags självunderhållning, två aspekter som är bra att ha inför förutsättningen att kunna återge eller återskapa sceninnehållet, igen, again, taas.

Jag funderar igen på vetande och icke-vetande, på vad som är tillräckligt, när?
När har jag fått tillräckligt, nog?
Vad är tillräckligt?
Vad är tillräcklig information och tillräcklig trygghet för att som dansare bevara förmåga till handling och val i stunden, till rörelse-intention i det kontext som pågår?

Score, fortsättning följer (se Översättande praxis):
(Timer, ger en tid på 12 minuter:)

(Paus.
Tre ringningar.
Ny tid.)

Välj ett ord:___________ vilket som helst.
Välj ett verb: __________ett sådant verb som känns i maggropen, den väcker en känsla, en drivkraft: intention.
Lägg märke till din omgivning, hitta en detalj som väcker intresse. _________
Placera dig i närheten av denna detalj. Res genom utrymmet i relation till din intressepunkt. Låt ditt sätt att röra dig växla mellan ordet du valt och verbet. Dansa upp en relation mellan dessa ordval. Översätt orden från språk till språk, låt associationer hoppa mellan språk och kött. Det är ok att bjuda med alla de färdigheter och redskap du har från tidigare, i denna danslek. Rör dig mellan ordval och ett fysiskt uttryck på väg från din startpunkt till punkter med olika avstånd till intressepunkten. Repetera. Hitta ett slut. Låt rörelsen klinga ut.

Samtidigt:

Vad sätts i rörelse?

Som dansare repeterar jag rörelser och scener, sjok av händelser, rörelsematerial och göromål, repliker och inre instruktioner, scores. Samtidigt lyssnar jag inåt och utåt: vad är det jag gör och säger, vad sätts i rörelse av dessa? Vad uttrycker jag när jag utför dessa, vad betyder allt detta både ur ett icke-vetande och ett vetandes perspektiv? Hur upplever jag min funktion, agenda, position och vad upplever jag mig kommunicera, i den situation och det kontext jag befinner mig i? Vad vet jag, vad lämnar jag öppet, var landar mitt icke-vetande? Vad ombeds jag göra och hur översätter jag detta i konkret handling? Hur översätter jag det jag gör till nya frågor eller förslag?

Vad behöver jag för att veta mera eller tillräckligt om min omgivning, den pågående situationen och min egen inverkan på dessa? Vad vill jag själv aktivt förstärka, förtydliga, förändra och förstå?

I samma andetag: jag tror en absolut medveten och totalt ändamålsenlig kommunikation skulle vara för långsam för vad vi behöver i vardagen som är fylld av överraskningar, snabba små val och reaktioner, reflexer som rullar på. Ibland blir det tokigt, knäppt, grumligt och svamlande, ibland träffsäkert. Det är nog ändå värt besväret att lära känna vilka slags reflexer vi dras med och utveckla det egna siktet. Hur kommunicerar du med kroppen och inom dig själv, vilka ordval gör du, hurdana rörelser gör du i din röstanvändning? Hur processar och organiserar du det du uppfattar? Vad känns vanligt för dig och hur känns ditt vanliga? Hur anpassar du dessa i olika situationer- sådana där du har stor trygghetsupplevelse och frihet till uttryck, alternativt i sådana situationer som är spännande eller mycket står på spel?

Epilog: Scores, lekfulla ordval på fullaste allvar

Det är både en lättnad och en pärs att få och ge tydligast möjliga instruktioner och låta dessa cirkulera inombords i den egna inre dialogen. Commit to the instructions. Språket omorganiserar mitt sätt att tänka, ibland bara om jag låter bli att fylla i luckor med egna tolkningar och istället tar fasta på vad som verkligen sagts, väldigt bokstavligt. Tankekullerbytta: Vad händer om jag tolkar språkliga stunder i vardagen tvärtom: förväntar mig att metaforer är bokstavliga beskrivningar och sakliga instruktioner är långsökta allegorier?

Intryck och uttryck i kroppen är övergående, likaså tankar och känslor. Dans är en flyktig konstform, heter det. Arbetet lever med i kroppen, speciellt hos dansaren som gediget arbetat in en genomlevd uppfattning om vad det är som händer och vad som ska göras för att ännu en kväll framställa samma nya konstverk som igår, eller fortsätta bygga ihop den scen som blev på hälft. Ett språkligt spår bland ett kollage av fysiska tilltaganden i arbetet förankrar enligt mig det flyktiga. Ett språkligt stråk är något man kan återkomma till, något man kan referera till, språket strukturerar och ger möjlighet till check-ins, minnesregler och instruktioner. Språket fungerar som kompass, ankare och landningsbana, då de fysiska intrycken blir många, kaotiska, till och med vilseledande och de blandas med intryck från andra terränger som t.ex den egna vardagen. I princip kan vad som helst göra sig påmint och blandas med koncentrationen och det framåtrullande uttrycket. Förnimmelser, vanor, reflexer, behov och impulser co-existerar och det blir rusning och trångt på landningsbanan. Kroppen bär ändå lugnt runt på sig själv, även på allt det inre, reflektioner, reflexer, impulser och förnimmelser, det kognitiva och sensoriska. Kommunikation kan skapa utrymme, svängrum och kontakt mellan och ur dessa.

I mitt arbete får en kroppslig sinnesförnimmelse en fantasifull visualisering, sedan följer ord, metaforer och allegoriska kullerbyttor, blandat med sakliga beskrivningar och märkvärdiga påståenden. Jag släpper ut rörelser till dess fulla omfång och jag känner i kroppen när det blir som jag menar, när en inre logik närvarar eller en definition utmanas till sitt upplösningstillstånd. Jag känner också när budskapet inte hittar fram, det slirar och glipar mellan fogarna, siktet grumlas, spåren försvinner som under nyfallen snö, det drar i sömmarna och knäpper torrt i lederna. Skaren under mig knarrar till och spricker, golvytan blir bucklig och skrovlig, benen smälter och huden stelnar mitt i rörelsen.

Märk (inte) ord! Goda råd och välmenande förmaningar glider förbi lite här och där. De blandas i vardagen med direkta och även outtalade riktlinjer för beteende, de ges av både närstående och vilt främmande människor. Dessutom blandas dessa så småningom och fortgående med egen kunskap och egna erfarenheter som påverkar framtida val av ord, beteende, rörelse. Kantapään kautta. Alla dessa bildar en symfoni av instruktioner och scores i min vanliga vardag som dansare och medmänniska.

Sprätta upp språk och bena ut benämningar! Hitta de olika perspektiven och förstå vilket är ditt!
Tala ur dig själv, ur ditt eget perspektiv. Öva på att säga precis det du menar. Sikta rätt, dvs relevant i relation till kontext. Känn in vad det är du menar och initiera den rörelsen, den leden, det ordet. Starta klart och håll reda på vilket spår du vill följa. Gäller både språkbruk, muskelarbete och intention överlag. Att rulla på kan innebära att det som hittills brukat ske i liknande omständigheter antagligen kommer att utspelas även denna gång. Igen. Again. Taas. Sedan är det upp till situationen och envar att (ducka för rätt och fel och) avgöra ifall vi vill skapa något nytt, göra tvärtom, lära oss något nytt eller återge något bekant.

Ifall du läst ända hit vill jag nu ta tillfället i akt att uttrycka ett enormt tack för din tid och att jag hoppas de här funderingarna väckt något i dig; genklang, förbluffning eller funderingar! Keep me posted!

Jag märker ord på ett annat sätt numera. Det handlar inte längre om att få grammatiken i ordning, det handlar om att bli den mest aktuella och omedelbara versionen av sig själv och sitt kunnande och att verkligen kunna utföra något krävande på ett tryggt och skickligt sätt. Och så handlar det om att göra det igen. Och igen. Och-

Igen.          Again.              Taas.

Anna Stenberg