5.9.2022
Det är hett.
Jag cyklar genom Helsingfors och anländer till Tanssin Talo i sista minuten. Ice Hot Helsinki 2022 har gått av stapeln idag och jag ska se en föreställningen, den första i mängden föreställningar jag har biljett till. Det är sista veckan i juni, veckan efter midsommaren, och sommarvärmen har kommit igång ordentligt. Det känns ovant att se en föreställning i dessa högsommartider och ännu mera ovant att delta i ett stort, internationellt nutidsdansevenemang (som dessutom vagt påminner mig om Slush). Jag kommer in i lobbyn, anmäler mig vid infodisken och får ett kuvert med ett programhäfte och en namnskylt att hänga runt nacken. Stämningen i lobbyn är bubblande, rentav uppsluppen, vilket även lockar fram ett inre leende hos mig. Som alla vet har de två senaste åren varit dystra och plågsamma för dansfältet och jag tror att det är en känsla som kommer att följa med oss länge. Att plötsligt befinna mig i Tanssin Talo bland denna folkmängd, rörelse, dessa röster och glada ansikten gör mig glad. Jag får en känsla av att saker är i rörelse igen; jag följer med folkströmmen och förbereder mig för att inta den kommande konstupplevelsen.
Ice Hot Nordic Dance Platform är ett samarbete mellan olika partnerorganisationer i fem olika nordiska länder. Dessa är Dance Info Finland, Dansens Hus Stockholm och Dansens Hus Oslo, Dansehallerne i Köpenham och Ice Hot Reykjavik. Alla dessa har en bred kunskap om sitt lokala och nationella dansfält, samt omfattande internationella nätverk och kontakter. De olika partnerorganisationerna turas om med att organisera och fungera som värd för den internationella Ice Hot-plattformen och faciliterar även juryns arbete med att välja ut programmet för plattformen. Ice Hot är inte en festival, utan en plattform som riktar sig till kuratorer, konstnärliga ledare och de som jobbar med att skapa konstnärliga program och helheter. Plattformens program består av olika dansverk, pitchningar av konstnärligt arbete, diskussioner, seminarier och mingel. Danskonstnärer från de fem nordiska länderna väljs ut av sin nationella jury, blir shortlistade, varefter det slutliga konstnärliga programmet sammansätts av en jury bestående av medlemmar från alla fem länder.
Den första dagen av Ice Hot Helsinki 2022 avslutas med en öppningsceremoni under vilken både Katarina Lindholm från Dance Info Finland och konstnären och medlemmen i kollektivet WAUHAUS Jarkko Partanen håller välkomsttal. Bägge betonar lättnaden av att plattformen förverkligas live och hur härligt det är att se alla deltagare och gäster där, på plats och ställe, istället för bakom en suddig laptopskärm. Då Ice Hot Helsinki 2022 ursprungligen skulle ha ordnats i februari 2022, men inhiberades på grund av den rådande pandemin, säger Jarkko sig ha fasat för att det istället skulle förverkligas som något slags online evenemang. Som tur var blev det uppskjutet och i ärlighetens namn måste det sägas, att då ett februaridrabbat (läs: slaskigt och mörkt) Helsingfors inte alltid är den härligaste upplevelsen känns detta som en win-win situation: vackert väder, inga coronarestriktioner och den mänskliga kontakten är garanterad. Stämningen är varm och ivrig; redan nu känns det som att det kommer att bli ett lyckat evenemang. Jarkko ställer frågan, ifall vi kollektivt skulle kunna låtsas att Ice Hot är en festival (istället för en plattform) eftersom en festival aldrig bara är ett vanligt teaterbesök, utan något mer. En festival behöver ett sorl, en energi, lust och behag, kanske även något oväntat. Det är människorna, det sociala elementet, som gör en festival till något annat än ett vardagligt teaterbesök och Jarkko uppmanar gästerna till att ge efter för detta, till att säga hej till en främling istället för att lämna det osagt och till att njuta och ha roligt.
Årets tema – social och ekologisk hållbarhet
Ett övergripande tema för Ice Hot Helsinki 2022 är både ekologisk och social hållbarhet. En stor del av programmet är online för att göra det mer tillgängligt: de olika pitchningstillfällena, seminarierna och diskussionerna streamas live och är även tillgängliga online efter evenemanget. Årets värd Dance Info Finland har beslutat att mängden trycksaker, material och andra saker som delas ut ska minimeras och tipsar sina internationella gäster och deltagare om olika hållbara rese- och boendealternativ för deras vistelse i Helsingfors. Evenemangets mångsidiga program är utspritt runt omkring staden och har planerats och byggts upp enligt kollektivtrafikens tidtabeller, med målsättningen att göra förflyttningarna mellan programpunkterna så smidiga som möjligt samt för att uppmuntra gästerna till att åka kollektivt. Mottot har varit: minimizing footprint, maximizing handprint: Det vill säga att minimera evenemangets klimatavtryck och att maximera den positiva inverkan evenemanget kan ha på sin omgivning, sina gäster (konstnärer, kuratorer, konstnärliga ledare) samt enligt mig, det lokala dansfältet. Under ett seminarium med titeln How sustainable can international live events be? diskuteras olika strategier och möjligheter i strävan efter hållbarhet i samband med organisering av internationella live-evenemang. Ice Hot siktar på att maximera sitt eget handtryck genom att fungera som exempel för hur hållbara evenemang kan ordnas, ha inflytande på danssektorn, dela med sig av sin egen inlärningsprocess och utvärdera evenemangets klimatavtryck och överväga att kompensera det. Jag tycker allt detta är fint och hedervärt, men dock är den sorgliga sanningen den att även Ice Hot Helsinki bidrar till den globala uppvärmningen, med råge. Alternativet är att inte ordna ett evenemang överhuvudtaget, eller att evenemanget endast skulle äga rum online, eller att alla medlemsländer skulle ordna lokala versioner för att minimera klimatbelastningen. Dock kan jag inte annat än hålla med om det som sägs under diskussionen: when it comes to dance, nothing can replace live performances.
Då jag lyssnar på de olika diskussionerna om hållbarhet vandrar mina tankar till mängden av olika perspektiv och förhållningssätt som råder inom dansfältet; till hierarkier och maktobalanser mellan institutioner och frilans danskonstnärer, och till de svåra val vi står inför som grupp. I en diskussion om kuratering (Meet the curators: Perspectives on programming Ice Hot Helsinki) och om hur programmet byggts upp säger en av de finska kuratorerna att de försökt tänka hållbart även i hur de väljer ut konstnärer till plattformen och att de eftersträvat att förstärka dansfältets ekosystem. De har försökt tänka hur man kan använda existerande resurser på bästa möjliga sätt; hur man kan ge verk en längre livstid genom att bland annat öka turnering, nätverkande och samarbeten; hur man kan se samband mellan livscykler, faser och värde i verk och karriärer; hur man kan erbjuda konstnärer olika arbetsmöjligheter med fokus på långsiktighet och positiva reaktioner och prioritera långsam lönsamhet istället för snabb tillfredsställelse. Fokusen har lagt på att försöka välja och stödja konstnärer som har resurser att turnera och möjligheter att utveckla sin konstnärlig praxis, istället för att slänga fältets nykomlingar i den djupa änden av poolen, nykomlingar som varken har finansiering eller resurser för att fortsätta eller idka de möjligheter Ice Hot-plattformen kan erbjuda. Kuratering är en komplex och invecklad praxis och jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att kunna komma med stora påståenden eller åsikter. Men då hållbarhet är temat måste vi fråga oss hur vi närmar oss det och vad som anses vara hållbart: lite åt alla eller mycket åt få? Hållbart på vilket sätt och för vem?
Vem är här?
Under veckan ordnas även UrbanApa Talks; ett samarbete mellan det antirasistiska och feministiska samfundet UrbanApa och Ice Hot Helsinki och som består av en diskussionsserie gällande olika aktuella frågor kopplade till temat hållbarhet. Diskussionerna bandas in och släpps som en podcast under hösten. Jag lyssnar på den första paneldiskussionen vars titel är Focus on audiences! Who is here and who is not here. Den fråga som kommer upp relativt snabbt i diskussionen är hur man programmerar, det vill säga sätter ihop ett konstnärligt program, så att det inte finns eller uppstår en differentiering mellan norm och diversitet. Ett perspektiv som luftas är att det handlar om en process och om tid, om att vänja sig vid någonting annat och nytt. Det tar tid innan man glömmer den gamla normen och det nya sättet att göra saker på blir nya normen. Det kommer alltid att finnas en norm, men hur den normen ser ut är en annan sak. Då det gäller intersektionell feminism och att prioritera intersektionella värderingar påpekas det att intersektionalitet ofta rent konkret betyder mera jobb samt att jobba bättre och mera hållbart. Betyder det därmed att konstnärlig frihet som ignorerar intersektionella värderingar egentligen betyder frihet att vara medelmåttig och ignorant? Frihet att jobba medelmåttigt och med låga förväntningar och mål i förhållande till intersektionalitet. Intersektionella värderingar är centrala då frågor gällande social hållbarhet diskuteras: vem är här, vem är inte här? Vem har tillgång till detta utrymme och detta innehåll? Vem är inbjuden? Vem är exkluderad? Finns det någon grupp som prioriteras? Man kan aldrig göra alla nöjda, men då man har en maktposition gör man ett val baserat på sina värderingar då man programmerar konstnärligt program. Vill man förändra den rådande normen, eller rättare sagt, är man intresserad av att förändra normen?
Vem är inte här?
Ice Hot Helsinki 2022 var ett fint evenemang: mångsidigt och intressant program, entusiastiska och engagerade deltagare samt ypperliga omständigheter i form av konstnärligt innehåll, väder och utrymmen. Dock fattades något: alla de lokala danskonstnärerna som inte blivit valda att presentera konstnärligt program under evenemanget. Målgruppen som Ice Hot riktar sig till är tydlig: the buying force, alltså institutioner, enheter och personer som scoutar och bokar program till olika festivaler, gästspel, osv. Evenemanget kan ses som en sorts marknad, under vilken konstnärerna visar upp sin konst och sedan hoppas på att bli uppköpta av någon för senare återförsäljning. Trots detta förhåller jag mig kritiskt till plattformens beslut om att begränsa sin publik till kuratorer, konstnärliga ledare och personer som redan innehar någon sorts maktposition och som befinner sig högre upp i hierarkin än den frilansande konstnären. Det grämer mig att de lokala danskonstnärerna inte hade tillgång till största delen av programmet. Även om de flesta av seminarierna var öppna för alla skapar det ändå en känsla av att stängas ute. Skulle det ha kunnat ordnas något program som även utomstående (lokala) danskonstnärer och aktörer haft mera delaktighet i? Skulle det ha kunnat finnas en möjlighet att köpa biljetter och anmäla sig till evenemanget samma vecka som det ägde rum och den egentliga målgruppen redan prioriterats? Kanske jag spekulerar, men jag tror att det uppstod ett missnöje och känsla av besvikelse som ännu dröjer sig kvar på grund av att så många aktörer på fältet exkluderades.
Med tanke på mottot maximizing handprint, minimizing footprint anser jag att allt inte gick som på Strömsö i samband med Ice Hot. Allting handlar förstås om perspektiv, men ur detta perspektiv som nyutexaminerad frilansande danskonstnär anser jag att de inte lyckades med sin målsättning i (social) hållbarhet. Jag anser att Ice Hot kunde och borde ha inkluderat den lokala dansgemenskapen, framförallt nu då fältet redan befinner sig i detta horribla limbo som pandemin har lämnat efter sig med oräkneliga inhiberade föreställningar, jobb och framtidsutsikter. Det som var osäkert före pandemin är ännu mera osäkert nu och de senaste åren har varit svåra, utmanande, utmattande och plågsamma för alla. Jag anser att det hade kunnat ha en ytterst positiv effekt på det lokala dansfältet att få andas lite internationell stämning och idka lite internationellt konstnärligt utbyte, även om endast i form av socialt umgänge och samtal. Denna otroliga resurs, denna potentiella känsla och upplevelse av samhörighet utnyttjades inte. Jag avslutar dessa funderingar med en skärmdump av ett inlägg gjort 30.06.2022 av Instagramprofilen suomalaiset_nykytanssi_memet. (skärmdump tagen 4.8.2022).
Johanna Karlberg
Artikelbild: Jane Karna
